En gång i tiden bodde vi tillsammans med Igna. Morbror / bror / bagare / inredare / konstnär / makeupartist / bra. Från att Amaia var tre, tills hon var sex år delade vi liv och lägenhet med Igna. Det var fina tider det.

När Amaia var tre år var hon riktigt trotsig en period. Inget behagade, allt var en konflikt. Jag blev galet stressad över situationen. Ingen av oss mådde väl särskilt bra just då. En av de morgnarna vägrade Amaia klä på sig. Jag behövde gå till jobbet. Situationen blev allt mer låst med en stressad mamma och en stressad unge i full konflikt.

Då ryckte Igna in. "Julie, gå till jobbet du... jag går med Amaia till dagis". Jag sprang uppriven men lättad iväg till mitt jobb, medan Igna och Amaia tog en lite lugnare morgon tillsammans. Till slut hade han lyckats få på henne både vanliga kläder och ytterkläder. På en enda detalj vägrade treåringen vika. Morbror lät henne ha sin vilja och passade på att ta ett kort på väg till dagis. Lylligare leende får man ju leta efter:



Ser du vad Amaia vann matchen om?